Libanon.jpg

"-Hej ursäkta får jag...HEJ förlåt kan du avvara en minut.. hallå? Vill du rädda ett liv.."

Hon frös om händerna som höll hårt i pärmen från Amnesty. Inte en enda namnpåskrift hade hon fått idag, ingen ville skänka en slant till mänskliga rättigheter. Eller om det var färdigheter? Hon hade kommit ihåg ordet i morse men nu var det borta. Hon hade ju så lätt att glömma sånt där.

Det var hennes första jobb och när hon fick det blev hon jätteglad. En möjlighet! Ett legitimt skäl att få prata med människor! Hon tyckte ju så mycket om människorna, och att prata med dom. I början sa några "Nej" eller "Jag är redan med där", då passade hon på. Hennes ord fick komma ut. I alla fall så många hon hann innan människan gick. Hon hade ju så många ord som behövde öron att komma in i. Dom hade sparats där inne i henne och grott, blivit större.

Efter ett tag slutade folk säga saker, dom slutade att titta på henne och slutade till och med gå omvägar förbi. Dom slutade se henne. Hon blev gråare och gråare, ledsnare och ledsnare. Till slut var hon så ledsen och så grå att hon inte hittade hem. Bussen stannade inte för henne längre. Fast hon vinkade. Alla dörrar var låsta. Människorna med.

Hon ställde sig på sin plats i parken och väntade. Pärmen hade hon tappat bort. Det var blött om fötterna. Hon ville att någon skulle komma och se henne, släppa in hennes ord. Det blev kallare, men hon stod kvar, för vart skulle hon gå? Hon väntade så länge att hon nästan dog. Tillslut kom han.


Skriven av Caroline Holgersson

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.