Dödens barn [redigera | redigera wikitext]

Bror&Syster.jpg

Året var 1520 och det var olycksaliga dagar i Stockholm. Blodet flöt över Stortorget i dagarna tre och på den fjärde dagen samlade man alla kroppar till ett stort bål vars aska ännu skulle glöda dagen därpå. Ingen i staden gick oberörd från denna orgie i blodbad, kroppsstympning och förkolnande likdelar. Inte ens döden själv...

Ingen vet var de kom ifrån men deras berättelse börjar hos en fattig kvinna som liksom många andra dragits till askan ifrån de många döda i jakt på skatter och rikedomar som ännu kanske skulle gå att rädda. Berättelsen säger att det var av ren slump som kvinnan fick syn på deras rosa små kroppar som lyste rena och vita mot den för övrigt svartbrända bakgrunden ty de gav inte ett ljud ifrån sig. Ingen gråt. Inget joller. Tysta låg de tätt intill varandra och tittade upp på kvinnan med stora mörka ögon. En syster och en bror. En Bror och Syster. Deras små armar tätt intill varandras kroppar liksom för att söka tröst och värme i novemberkylan. Kvinnan, som själv hade fyra små där hemma, kunde inte motstå dessa sköra, utelämnade små som genom ett mirakel verkade ha överlevt det som tillsynes måste ha varit verket från en desperat moder som hade kastat dem i lågorna i hopp om att dessa även skulle sluka barnens små kroppar. Utan att tveka tog kvinnan spädbarnen i sin famn och svepte sjalen tätt omkring dem mot kylan och begav sig med raska steg mot hemmet. Hade hon varit mindre skyndsam och inte låtit modershjärtat styra hade utgången kanske blivit en annan. Kanske hade hon då känt något annat än moderskärlek för de små om hon sett hor Bror girigt sträckte sina knubbiga små armar mot kvinnans varma hud och hur Syster tittade på henne med allvarsamma ögon alltför djupa och förståndiga för ett barn i dess ålder. Men inget utav detta uppfattade kvinnan och inom några timmar skulle hon aldrig någonsin märka något mer.

När mannen fann sin döda fru gjorde han det enda riktiga han kunde komma att tänka på. För aldrig slog det honom att familjens olycka skulle kunna bero på de två nya små. Insvepta i fruns gamla sjal bar han dem till fattigstugan och lämnade dem åt sitt öde på farstuns bro. Han hade ju trots allt redan fyra egna att sörja för så man kan inte riktigt klandra honom för hans val. Det dröjde inte länge förrän döden återigen hälsade på. Denna gång var det den fattigkvinna som vid tvillingarnas ankomst förbarmat sig över de två och lagt dem vid sitt bröst för att ge dem mat. Det tycktes först som att kvinnan bara somnat in som så lätt händer vid amning. Men när inte ens skriken från kvinnans egna lilla pojk kunde väcka henne upptäcktes det att kvinnans liv var förbi. För första gången i tvillingarnas liv möttes de av misstänksamma ögon. Men det var ännu svårt för folk att tro att två så små och tillsynes oskyldiga varelser skulle kunna bära på så stor olycka och ondska. En av fattighusets mer sturska kvinnor spottade åt folks skrock och tal om svartkonster och bäddade till natten resolut ner de små hos sig själv och sin femåriga dotter. När morgonen grydde möttes dock stugans invånare endast av tvillingarnas levande ögon medan mammans och dotterns stirrade tomt och livlöst framför sig.

Det stod inte länge något tvivel bland folk om att barnen måste vara märkta av ondskan själv som tagit dessa tillsynes oskyldiga gestalter i besittning för att på lömska sätt locka människorna i fördärvet. För första gången i deras liv möttes tvillingarna av blickar fulla av hat och fruktan. Diskussionerna hur barnen bäst skulle göras av med gick vild och hatisk medan de två, fullkomlig oberörda av hotet, föll i djup sömn i varandras armar. Förslagen var många och brutala men när det väl kom till kritan var det ingen som hade mod eller hjärta till att genomföra något utav dem. Tillslut var det en äldre kvinna som stått den nyss avlidna väldigt nära som ryckte barnen ur dess sömn genom att resolut kasta dem i Stockholms ström och så var den saken ur vägen. Trodde man.

Om barnen hade varit som andra barn hade deras saga slutat här. Men som det nu var flöt de iväg med strömmen, märkligt oberörda av det iskalla vattnet och det oräkneliga antalet kallsupar som de tvingades genomlida innan de slutligen stannades upp av Håvdamens nät. Det var som om all fara för deras sköra liv rann av dem som om de var under självaste dödens beskydd. Vilket med åren skulle visa sig inte vara långt ifrån sanningen. Exakt hur döden involverat sig i deras tillblivelse har aldrig blivit känt och kommer förmodligen aldrig bli. Men som tydliga bärare av dödens märke skulle de komma att gå genom tiden och gör så än. För så ser deras livets gåva, eller förbannelse om man väljer att se det så, ut. Att ingen annan hudkontakt med något annat levande än med sin bror eller syster någonsin kunna ha utan att stjäla dess livskraft i en långsam, förlamande men ack så oundviklig död. I gengäld har inget någonsin kunnat ta livet av dem. Inte ens de själva. Odödliga, men inte osårbara, tycks de gå genom livet. Odödliga men ensamma, bortsett från varandra. Inget av detta visste ännu Håvdamen när hon granskade sin fångst. Men vis av ålder och långt liv tog hon det säkra före det osäkra och klädde barnen i heltäckande dräkt med handske beklädda händer och armar. Av fascination, nyfikenhet och en aldrig erkänd ensamhet lät hon dem stanna. Hos henne skulle de komma att växa upp. Hos henne skulle deras liv på riktigt ta sin början. I hennes hem i det undre Stockholm.


Bror&Syster

IMG 6656.jpg

Åren gick och tvillingarna blev sakta men säkert äldre i Håvdamens stränga men uppriktigt omtänksamma vård. Till en början var det nästintill omöjligt att skilja dem åt. De betedde sig som ett, kopierade varandras beteenden, gester, mimik och med tiden språk och uttryck. Där den ena slutade med något tog genast den andra vid.

Allteftersom de blev äldre började betydande skillnader utkristallisera sig. Skillnader som nådde sin kulmen när under syskonens pubertet. Bror blev alltmer intresserad av världen och människorna utanför Håvdamens hov och började mer och mer spendera sin tid utanför hemmet. Med en passionerad nyfikenhet tog han kontakt med folk och fä både från UnderStockholm och ÖverStockhom. Individer som han lyckades charma med sin spirande värme, ständigt muntra attityd och bländande leende. Ständigt försökte han få med sig Syster för att dela sina nya upplevelser med henne, men förgäves. Syster blev med tiden alltmer innesluten, reserverad och allvarsam och tog sin tillflykt till litteratur och konst. Dessa blev hennes nya passion medan människorna blev Brors.

Det som till en början verkade som något enkelt, att ta kontakt, bli vän och börja umgås, växte snart till en besatthet hos Bror av att vilja komma nära. Snart började människor som setts i Brors närvaro att försvinna och Syster tvingades motvilligt ut ur sin isolering då hon anade det värsta. Hennes farhågor bekräftades snart och faktum stod klart att Bror i sin längtan efter närhet gång på gång gick över gränsen. Han kunde helt enkelt inte avstå från fysisk beröring trots att det innebar dessa människors nästan omedelbara död.

Tillslut fick Håvdamen nog. Med växande oro hade hon lyssnat till Systers fruktlösa försök att tala Bror tillrätta och med fasa sett Bror gång på gång ge sig iväg på sina dödens friarstråt. Det barn som hon en gång älskat som sitt eget kom hon nu att förbanna och önska att det aldrig blivit till. Hon skred till verket en kväll då Syster var utskickad på annat ärende. Med allvarsam stämma ställde hon Bror tillsvars för sitt handlande med ultimatumet att genast sluta eller för alltid ge sig av och lämna henne och Syster ifred. Håvdamen märkte dock snart att ord dög föga och med sin vassaste renskniv och ett glödgat järn gick hon bistert till handling för att med smärta få Bror att inse konsekvenserna av hans osunda besatthet. Samtidigt som knivens udd borrade sig in i Brors kött tappar Syster kärlet hon hållit i sina händer och rusade tillbaka mot hemmet. Där möttes hon av Brors plågade skrik och utan att tveka slet hon av sig handsken, greppade Håvdamens blottade handled och släppte den inte förrän hon död föll ner. Tysta, sida vid sida, lämnade syskonen det enda hem de någonsin känt.

De senaste hundra åren i UnderStockholm[redigera | redigera wikitext]

Ryktet om Håvdamens död var snart vida känt tillsammans med ryktet om Bror och Systers dödliga förmåga. Snart började jobberbjudandena rulla in från andra i UnderStockholm. Individer som önskade bli av med fiender, gamla älskare, obekväma uppvaktare etc etc. Möjligheterna till ett eget liv i UnderStockholm visade sig vara oändliga. Många gånger innehöll jobben inget faktiskt dödande utan oftast har det räckt med att Bror och Syster visat prov på konsekvenserna av att inte göra som deras uppdragsgivare vill för att folk ska ge med sig och betala sin skuld, lämna personen ifred eller fly staden etc.

Trots att många köpt Bror och Systers tjänster och väldigt gärna håller sig väl med dem lever de fortfarande i stark isolering från faktiskt gemenskap. Folk håller sig på avstånd och går hellre ur deras väg än faktiskt möter dem. Det är uppenbart att det är något som plågar dem på flera olika sätt. Bror, som fortsatt med sina friarstråt, önskar inget hellre än att en dag hitta något som kan hjälpa honom vara fysiskt nära utan att skada. Ett botemedel, en dämpande medicin eller vad som helst som kan hjälpa i alla fall för stunden. Syster däremot har för länge sen gett upp hoppet om något sådant. Istället vet man att hon aktivt sökt det som slutgiltigt skulle kunna avsluta deras redan, i hennes ögon, alltför långa liv. Men än har ingen av dem funnit vad de söker.

Kontakt

Vi vill gärna ha kontakt med grupper och personer som någong gång anlitat eller just nu anlitar Bror och/eller Syster samt även personer som blivit utsatta för deras behandling. Bror söker någon som han i nuläget uppvaktar. Vi är båda öppna för andra ideer och spelöppningar!

Marcus: brisse(at)brisse.se

Pernilla: pr(at)thecompanyp.com

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.